Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
trodde verkligen, att den sista talaren begagnat ett fint
skämt, ehuru det utgjort Roberts sannskyldiga
mening. Med sin mystiska blick öfver rojalismen, som
öfver allt annat, fann denne ingenting naturligare*
än att då en konung ville till nöje eller öfning,
såsom frågan här var, underhållas med spelet af ett
uppror, så borde den saken såsom sådan tagas
fullkomligen högtidligt och allvarsamt. Han utbad sig
endast få vela, huru långt det skulle slräcka sig: om
ban ’borde nöja sig med en attaque på hofvet, eller om
ban skulle skrida ända lill atl detronisera majestätet?
»Det sista vore väldet rättaste, skulle jag tro,»
inföll Fredrik gapskrattande.
Befaller majestätet, att del måste gå så långt, så
är det klart att vi lyda,» svarade Robert Augustin
med devouemcnt. Men . .
»Men ni gör det icke gerna? Ni är en hederlig
undersåte. Jag billigar er, och vi skola tänka derpå.
Men, för all komma lill saken: hvar kunde vi här få
Dalkarlar?»
Något i penningar torde väl herr hofjägmästaren
behaga anslå; man kan icke göra en hoHesl . .
»Med två tomma händer, nej. Men frågan är, om
här alls existera några personer, möjliga för uppror,
äfven mot penningar?»
Åjo, så snart man får veta, att del är hans majestäts
egen vilja.
Tage Thott ansåg nödigt, alt hjelpa sin bror. Iluru
inånga upprorsmakare skulle herr hofjägmästaren anse
passande? sade ban.
»Det har jag icke precist tänkt på. Wir werden
sehen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
