Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
summelse, att upplysa sina underlydande om deras skyldigheter.
Detta den ryske officerns uppförande, ehuru naturligt och enkelt
rättvist det kunde vara, beundrades, och vedetten, som, då ingen
skada var skedd, skulle uppoffrats åt den oblidkeliga rättvisan,
eller, om man så vill, för den chevalereska artigheten mot en
fiende, blef benådad. — Men för att efter déssa digressioner
återkomma till fältväbel H:s okunnighet om att hans
handlingssätt ej var rätt nobelt, får sägas, att han först ofta med
förnöjelse omtalade denna bravur, men, Sedan han gjorts
uppmärksam derpå, att, ehuru mången i hans skor skulle handlat på
samma sätt, det likväl ej var rätt, ogerna påmindes om
händelsen. Mannen hade vid Pyhäjoki-affärens början i mörkret
stående mellan några hus genom en muskötkula från ryssarna,
hvilka trängt närmare än man visste, fått de par yttersta
fingren vid ett tillbud, der mycket mera stod på spel, blott så
sårade, att de sedan kroknade. Efter allt hvad utg. kan påminna
sig, var det med anledning af Siikajoki-striden, som följande
lilla uppträde passerade. Vid ett samqväm hade den i samma
socken som H. boende major K., den der ville något vara och
synas, vidt och bredt ordat om sagde träffning. Fältväbel H.,
som kanske var så pass lifvad, att han föga respekterade det
upplösta förmanskapet, steg ändtligen fram, sköt majoren åt
sidan, yttrande: »hvad skall majoren prata, som ingenting kan
veta, då majoren ej var med, utan låg bakom stenen, men jag,
som var med i striden, vet och skall berätta». Så skedde.
Sanningen torde varit så slående, att majoren ingen upprättelse
förskaffade sig. — För att på ett ställe expediera det mest i
ögonen fallande af hvad ref. påminner sig af samme mans
berättelser, så se här. ’Vid uppmarschen om våren från
Björneborg, hunnen till Ömossa (Mettäiä), rastade H. med trupp der.
Man skulle bryta upp, men proviantlassen gjorde sig ingen
brådska, utan lågo i lugn, då truppen afmarscherade. H., som
redan visste af det icke så sällan praktiserade knepet med
dylika tillställningar, tog ifrån ett köttlass ett obetydligt lårstycke
och bad sina karlar förse sig med hvad de behofde. De gjorde
så. Proviantmästaren, h vad titel , och namn han egde, påminner
sig ref. ej, blef på det högsta uppbragt Öfver denna plundring
af vänner, och förebrådde H. häftigt hans tilltag, men denna
förespeglade honom, huru allt ändå var i beredskap till
proviantens plundring, den kunde då hellre lemna en skärf att pft
hederligt sätt mätta eget folk, än att hel och hållen under pre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
