Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. A. Ch. Leffler i biografien öfver Sonja Kovalevsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast att hon, om det visade sig absolut
nödvändigt, skulle uppge sin plats vid Stockholms
högskola. Hon ville emellertid ej äfventyra sitt barns
och sin egen framtid i ett äktenskap, för hvilket
hon kanske måste lämna sin anställning, utan
visshet att ej en dag bittert ångra, att hon förlorat
denna möjlighet till oberoende för sig och dottern,
hvilken låg modern så innerligt om hjärtat, att
hennes känslor och hennes uppfostran ständigt
återkommo i motiveringen till hennes afslag. Men
slutligen när Sonja, efter hvarje nytt
sammanträffande, fann skilsmessan svårare, började hon —
med undanskjutande af de ofvan nämda
betänkligheterna — sätta sig in i tanken på en möjlig
förändring af sitt lif.
Hennes ifver under sista sjukdomen att snart
bli frisk igen, stod i närmaste samband med dessa
framtidsplaner.
Döden kom emellan och hindrade henne att
ingå någon kompromiss mellan idealismens absoluta
kraf och lifsförhållandena, en kompromiss, som
med hennes natur helt visst blifvit ödesdiger.
Döden gaf henne äfven hvad lifvet ej hann
ge: den främsta platsen i den efterlefvandes minne
och lif. »Döden befriaren», som hennes aning såg,
när hon skildrade George Eliot, blef således också
hennes räddare undan ett troligen olösligt
problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
