Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Moderslyeka. Diktarglädje. Döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupaste tacksamhet för ali denna lycka. Hon
skref sålunda:
»Det är något egendomligt med den känsla
man instinktlikt har att vilja hänvända sin klagan
liksom sin glädje till någon, som man känner
såsom ansvarig för det hela. Säkert är att nu, då
jag känner mig så oändligt lycklig, är behofvet
af tacksägelse starkt inom mig.»
Efter en skildring af sin lille sons yttre
fortsätter hon:
»Ögonen äro redan så uppmärksamma och
uttrycksfulla, ja, han har aldrig haft det sväfvande
i blicken som andra nyfödda, utan såg sig från
första ögonblicket mycket uppmärksamt omkring i
denna nya värld. Och han älskar redan Napolis
berömda himmel! Jag blir ibland så underligt
gripen, ja rörd till tårar, när jag sitter på balkongen
med honom i knäet, ser honom vända sin blick,
med ett uttryck af absorberad tjusning, mot
himlen och ligga betagen och stirra på den långa
stunder. Om han inne i rummet gråter och är orolig
behöfver jag blott bära honom ut på balkongen
och rikta hans blick uppåt, för att han genast skall
bli stilla. Alla hans öfriga tecken till ett
förstående äro ju egentligen vid denna ålder ingenting
annat än hos t. ex. en klok hundvalp, men detta
är något så afgjordt själiskt, att det gör ett
förunderligt intryck på mig. Jag hade för resten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
