Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elfvan.
Fy, ni kan inte mena, hvad ni nu säger! Om det
vore så, hvarför gifva vi inte igen gåfvanr
Baronen.
Det göra vi ju också — när alla andra resurser
svika oss.
Elfvan.
Men — ni är ju förskräcklig!
Baronen.
Ja, inte sant, det är förskräckligt. Vi äro mycket
att beklaga, vi, som kommit ifrån människoslägtets
barndomstillstånd och börjat att se lifvet sådant det
är utan all utsmyckning. Illusionernas tid var så
lycklig! Vi förstå nog i alla fall att njuta af lifvet
på vårt sätt — men hvad vi aldrig kunna bli rätt
förtroliga med, det är do den, när den kommer
okallad och rycker oss ifrån alla våra njutningar för att
till ersättning gifva oss intet, blankt intet!
Elfvan.
Ja, i sanning, ni är beklagansvärd, djupt, djupt
beklagansvärd. Och ändå — ändå förstår jag er bättre
än dessa andra, harmoniska hvardagsmänniskor, som
alltid äro glada och vid godt lynne, som alltid se
unga ut och kunna lefva ett helt lif utan att få en
enda rynka i pannan. Då jag ser ett ansigte med
skarpa limer och grå hår väcker det alltid mina
sympatier. Jag tänker: där är en menniska, som känt
något, som tänkt något, som lidit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
