Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Horn m. fl., alla frejdade genom stora fosterländska minnen.
Bärarne af dessa namn kunde med berättigad stolthet peka
på, huru de bidragit att skapa Sveriges vunna lysande
maktställning, och fosterlandets storhet och ära återstrålade
i sin ordning på denna glänsande aristokrati. Också ansågo
sig de förnämsta ibland dem vara fullt ut jämngoda med
Tysklands småfurstar. En tysk furste, Bernhard af Weimar,
hade ju ej ansett sig för god att af en svensk adelsman,
Axel Oxenstjerna, begära och mottaga hertigdömet Franken
i förläning. Det är då ej heller underligt att finna, det
flera af de svenska stormännen lyft sina tankar till den
tyska furstevärdigheten. Det hade ju på fullt allvar varit
i fråga att göra Axel Oxenstjerna till kurfurste af Mainz,
innan olyckan vid Nördlingen nedbröt Gustaf Adolfs verk
i Sydtyskland, och kanslern själf har ej varit emot saken.
Däremot tyckes han längre fram ej hafva gillat, då sonen
under Westfaliska fredskongressen hvälfde planer på att
blifva furste af Bremen. Äfven Magnus Gabriel Delagardie
säges hafva sträfvat efter dylik värdighet, ehuru Kristina
nekade sitt bifall. Om det franska sändebudets uppgift
är säker, att hon en tid haft i sinnet att skapa inhemska
furstevärdigheter, har det kanske varit därför, att hon, med
blicken fäst på dessa stolta ärelystnader, tänkt att för dem
öppna en väg, som vore för fosterlandet mindre farlig.
Såsom redan är nämndt trädde grefve- och friherrevärdigheten
snart fram som något förnämligare än gammal
svensk börd, på grund af titelns glans, förläningarnes storlek
och utmärkelsens sällsynthet i början. När riddarhuset
inrättades 1626, funnos ännu blott sex dylika ätter, men dessa
sex bildade ensamme den första klassen och vägde sålunda
lika mycket som de 16 rådsätterna i andra klassen eller
lågadelns 86 ätter i den tredje. Visserligen växte deras
antal hastigt, särskildt genom Kristinas frikostighet i
belöningar, så att antalet ätter i första klass var tolfdubbladt
år 1654, under det hela adeln växt blott till 701 ätter, men
hvilken ära, makt och rikedom var ej i denna högaristokrati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
