Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedärfda rättigheter och privata förmåner att förrycka adelns
uppfattning och göra den blind för orättvisan och faran af
privilegiernas missbruk. Varnande röster saknades dock
ej inom dess egna leder. Den gamle kanslern, som såg
allt, och således äfven adelns anspråk och skyldigheter, från
det helas synpunkt, riktade en gång till adeln de träffande
orden: “I menen att det är frihet, att I skolen intet gifva
till statens conservation; gör adeln något, så hafver den
ock beneficia framfor andra stånd; I skolen förhålla eder,
icke som bönder, utan som adelsmän.“ Men de voro ej
många som förmådde se sakerna så stort som han gjorde.
Huru starkt den ensidiga uppfattningen af adelns rätt och
det obefogade i ofrälsets anspråk trängt igenom, framgår
af de ord, i hvilka Per Brahe vid 1650 års riksdag uttalade
sin förvåning öfver de ofrälse ståndens oförnöjsamhet:
“bönderna få ju hafva sina barn hemma och kunna, flytta på
hvad gods de vilja; präst, borgare och bonde sitta som i
Guds kålgård“. — Denna tafla har dock äfven en annan
sida. Anblicken af dessa missbruk får ej komma oss att
förgäta denna adels verkliga och lysande förtjänster, samt
att detta stånd i stort taget, kanske mera än någon annan
adel på någon tid, förverkligat orden “noblesse oblige“ [1].
För sitt fosterland har den haft lif och blod osparda och
i stora ögonblick äfven bragt det offret af betydande, oftast
ärligt förtjänta företrädesrättigheter.
Den svenska protestantiska kyrkan hade slutligen
segrande utgått ur 1500-talets våldsamma kamp, och det
minnesvärda Uppsala möte af 1593 invigde en ny tid.
Denna kyrka kände sig till och med nog stark att upptaga
striden med själfva sin beskyddare, konung Karl IX, då
han syntes luta åt Kalvinismen. Det är en märklig syn
att skåda, huru denne kraftfulle regent och hans storslagne
motståndare, ärkebiskop Olaus Martini, offentligt bekämpa
hvarandra med de skarpaste vapen, dock ej som i katolska
länder med att sätta kött till arm, utan med det gudomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
