Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de strax kunna förtära. Lättja och dryckenskap taga dagligen
till, hvilket sig mest förorsakar af tobaks öfverflödiga och
olidliga brukande, att ingen snart sagdt finnes både kvinna
och man, ung och gammal, som icke både snufva och dricka
tobak brukar; är till att förundra, när denna nation
annorstädes och till Sverige kommer, arbetar en så mycket som
tre andra.“ Omdömet torde i åtskilligt kunnat tillämpas
på den tidens svenskar. Men för att rätt förstå, hvarför
gemene man då för tiden ofta ej ansåg lönt att tänka
på framtiden, har man att erinra sig, hvilket tryck hvilade
på tidens allmoge, huru sonen och drängen när som helst
kunde ryckas bort till kriget och uppbördsmannen lägga
beslag på ett sträfsamt lifs frukter. — Att råheten i seder
var stor i dylika tider kan knappast förvåna. Den genomgår
mer eller mindre alla samhällsklasser, om den ock
naturligen starkast framträder i den lägsta. Vid dess sida
följer troget dess tvillingsyster vidskepelsen. Den senares
styrka framträder på ett slående sätt i protokollen öfver
ärkebiskop Abrahami Angermanni visitation i församlingarne
i Östergötland och Småland år 1596, om man ock bör
erinra sig, att det senare landskapet inneslöt några af Sveriges
mest afstängda och vilda bygder. Där läser man till exempel,
att en kvinna från Öland var misstänkt för trolldom, och
befanns om henne, att “mästermannen hade haft henne
på vattnet, och hon flöt, och ingen kunde fria henne därför;
men på förbön nöt hon dock lifvet och dömdes till ris“.
I Hogstad i Östergötland anklagades man och hustru att
hafva brukat signerier för vred, torskabett, tannevärk,
gastekram m. m.; han dömdes till 30 ris och 3 ämbar vatten,
men kvinnan till 39 ris och 9 ämbar. I Linköping fick
en trollkvinna, som drifvit djäflakonst, för den gången slippa
undan med 15 ris och 3 ämbar vatten, men “kommer hon
igen“, heter det, “skall en sten bindas om hennes hals och
hon sänkas i sjön“. För bränning å bål, ett straff, som
ännu någon gång förekom, hyste allmogen stor fasa, ej så
mycket därför, att man uppskakades af straffets gräslighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
