Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lofsången till Kristi, Gudsmoderns och helgonens ära,
och efter läsningen går Sergej Sergejitsch själf genom
alla sjuksalarna med ett rökelsekar och fyller dem
med rökelse.
Det är många sjuka och tiden är knapp, så att
det hela inskränker sig till ett kort förhör och
utlämnandet af något slags medikament, i form af
salfvor eller ricinolja.
Andrej Efimytsch sitter och funderar med kinden
stödd mot handen och framställer mekaniskt sina
frågor. Sergej Sergejitsch sitter också, gnuggar
händerna och blandar sig stundom i samtalet.
"Vi bli sjuka och lida nöd," säger han,
"därför att vi icke rätt bedja till den barmhärtige
Guden. Ja!"
Under mottagningstiden gör Andrej Efimytsch
inga operationer; han har längesedan vänjt sig ifrån
dem, och åsynen af blod berör honom obehagligt.
När han måste öppna munnen på ett barn för att
se det i halsen, och barnet skriker och värjer sig
med de små händerna, så går det rundt i hufvudet
på honom af oväsendet och han får tårar i ögonen.
Han skyndar sig att skrifva ett recept och vinkar
åt modern att bära bort barnet så fort som möjligt.
Mottagningen tråkar snart ut honom; han blir
led på patienternas blyghet och osammanhängande
prat, på den salfvelsefulle Sergej Sergejitsch, på
porträtterna på väggen och på sina egna frågor, som
han nu oföränderligen framställt i öfver tjugu år.
Och han går sin väg, efter att ha tagit emot en
fem, sex patienter. De öfriga tar fältskärn emot
ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
