Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Michail Averjanytsch ifrade hela tiden, att de
skulle fara till Varsjava.
"Bäste vän, hvarför skall jag fara dit?" sade
Andrej Efimytsch bedjande. "Res ensam, och låt
mig fara hem! Jag ber er!"
"Inte på några villkor!" protesterade Michail
Averjanytsch. "Det är en märkvärdig stad. Där
har jag tillbragt de fem lyckligaste åren af
mitt lif."
Andrej Efimytsch var för svag att drifva sin
vilja igenom och reste med beklämdt hjärta med till
Varsjava. Där gick han aldrig ut, utan låg bara
på soffan och förargade sig öfver sig själf, vännen
och kyparna, som envisades i att icke vilja förstå
ryska, medan Michail Averjanytsch, frisk, käck och
munter som vanligt, ströfvade omkring i staden från
morgon till kväll och sökte upp sina gamla bekanta.
Ett par gånger tillbragte han natten utomhus. Efter
en sådan natt kom han hem tidigt på morgonen i
starkt upprörd sinnesstämning, röd och okammad.
Han gick länge af och an, muttrande något för sig
själf, stannade därpå och sade:
"Hedern framför allt!"
Efter att ha gått ännu en stund, tog han sig
om hufvudet och yttrade i tragisk ton:
"Ja, hedern framför allt! Förbannadt vare det
ögonblick, då jag först kom på den olycksaliga idén
att resa till detta Babylon! Käre vän," vände han
sig till doktorn, "förakta mig, — jag har spelat och
förlorat! Ge mig femhundra rubel!"
Andrej Efimytsch räknade upp femhundra rubel
och räckte dem tigande åt vännen. Alltjämt
blossande röd af blygsel och vrede, mumlade denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
