Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag kände, att något pinsamt rörde sig i mitt hjärta,
och fruktade, att uttrycket i min blick och mitt
ansikte skulle förråda mig. Jag följde henne med
ögonen och väntade sedan på hennes återkomst, för
att åter från fönstret se hennes anletsdrag och
gestalt, hennes pälskappa och hatt. Jag erfor en
känsla af tomhet, ledsnad, af gränslös saknad efter
något; jag längtade att under hennes frånvaro ströfva
omkring i hennes rum, och jag längtade, att den
fråga, som jag och min hustru icke förstått att lösa,
därför att våra karakterer icke stämde öfverens,
snart skulle lösas af sig själf, på naturligt sätt, —
det vill säga, att denna vackra tjugusjuåriga kvinna
snart skulle åldras och mitt hufvud snart bli grånadt
och kalt.
En gång under frukosten talade min förvaltare,
Vladimir Prochorytsch, om för mig, att
Pestrovo-bönderna redan började draga af halmtaken, för att
ge boskapen något att äta. Marja Gerassimovna
såg på mig med tviflande och förskräckta blickar.
"Hvad kan jag väl göra?" utbrast jag. "Ensam
kan man icke uträtta något, och jag har aldrig förr
erfarit en sådan känsla af ensamhet som nu. Jag
skulle vilja ge mycket för att i hela kretsen finna
en enda människa, som jag kunde lita på."
"Hvarför ber ni inte Ivan Ivanytsch komma
hit?" sade Marja Gerassimovna.
"Ja, minsann!" Jag blef helt glad vid denna tanke.
"Det var en god idé! C’est raison," gnolade jag, i
det jag gick in i mitt arbetsrum för att skrifva till
Ivan Ivanytsch. "C’est raison, c’est raison..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
