Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möbler, den odödliga människan i sikte; ingeniör
Assorin åter älskade hvarken människorna eller
lifvet; till och med i skapandets lyckliga ögonblick
voro tankarna på döden, förintelsen och ändligheten
honom icke främmande, och se därför huru futtiga,
intetsägande och ängsliga dessa hans linier äro..."
"Jag eldar endast de här rummen," muttrade
Ivan Ivanytsch, visande mig sina rum. "Alltsedan
min hustru dog och son min blef ihjälslagen i
kriget, har paradvåningen stått stängd. Ja...
titta..."
Han öppnade en dörr, och jag såg ett stort
rum med fyra kolonner, ett gammalt piano och en
hög ärter på golfvet; där kändes kallt och
luktade fukt.
"I det andra rummet stå trädgårdsbänkarna..."
mumlade Ivan Ivanytsch. "Det är slut med att
dansa mazurka nu... Därför har jag stängt dem."
Bullret af steg hördes. Det var doktor Sobel,
som kom. Under det han gnuggade sina stelfrusna
händer och bragte sitt våta skägg i ordning, hann
jag lägga märke till, först och främst, att han hade
det mycket tråkigt och därför var glad att råka
Ivan Ivanytsch och mig, och för det andra att han
var en smula enfaldig och barnslig. Han såg på mig,
som om jag varit förtjust att få träffa honom och
mycket intresserad af honom.
"Har inte sofvit på två nätter!" sade han, i
det han kammade sig. "Ena natten hade jag ett
fasligt bråk med en barnsäng, och den andra låg
jag hos en bonde och fick icke en blund i mina
ögon för lopporna. Jag är förbaskadt sömnig, kan
ni begripa."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
