Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
inträdde i hela universitetslifvet, sedan denna orons ande försvunnit.
Till lugnet bidrog väl ock, att Schutz vapendrngare Julius
Micran-der 1694 utnämdes till superintendent i Hernösand, och att hela
teologiska fakulteten omsattes inom loppet af tvenne år. 1692
inträdde Jesper Svedberg och Erik Ljung efter P. Rudbeckius, som
blifvit biskop i Skara, och Bilberg, som blifvit prost i Örebro.
1693 d. 15 Dec. inträdde Norrmannus efter Schütz och 10 Nov.
1694 Johan Olderman efter Micrander. Fakultetens färg blef
moderatare, om ock Jesper Svedberg strängt höll på renlärigheten både
i religionen och politiken. Och stillheten mot slutet af Karl Xl:s
regering beror nog icke blott på, att sinnena lugnat sig och att
konflikternas hufvudmän dels gått ur tiden dels aflägsnats, utan
äfven därpå, att enväldet allt tyngre lade sin band på universitetet
och nedtryckte alla frihetsrörelser af hvad slag som helst. Vi hafva
sett, huru riksdagens sanktion på enväldets laglighet officiellt
delgafs universitetet och vid lämpliga tillfällen inskärptes. Och inom
detsamma hade det nya statskicket säkra förkunnare; juristen Carl
Lundius hade år 1691, som ofvan nämts, ifrigt uppträdt för att
häfda dess gudomliga ursprung och han förblef allt framgent den
statliga ortodoxiens stüdjepelare. Men han saknade icke kraftigt
understöd. Äfven teologen Jesper Svedberg begagnade tillfället vid
högtidligheterna 1693 till firande af Upsala mötes hundraåriga minne,
för att lägga sin politiska renlärighet i dagen på ett sätt, som
förefaller nästan stötande. När nämligen filosofie kandidaten Johan
Folcher d. 2 Mars under Lagerlöfs presidium försvarade sin
gradual-afhandling om Quintus Fabius Maximus Cunctator inför ett lysande
auditorium af konung, prinsar och riksråd, ansåg sig Svedberg, när
under ventilationen talet började röra sig om magistratus politicus
och källan till öfverhetens myndighet, böra som rektor gripa in med
anledning af den förgripliga mening som uttalats, att öfverheten
hade äfven folket att tacka för sin myndighet. Han fann det
oanständigt, att i K. Maj:ts egen höga närvaro sätta i fråga, att
öfverheten hade sin makt annat än af Gud själf.1 — De ia som ännu
vid denna tid vågade betvifla den nya politiska dogmen om, att den
enväldiga konungamakten var ett utflöde af Guds egen myndighet,
aktade sig att offentligen uttala dylika kätterier, om de ens vågade,
att i det tysta sätta dem på papperet; mellan fyra väggar och i
förtroligt lag kunde man möjligen med försiktighet gifva uttryck åt
sina känslor. Det gör nästan godt att se en sådan man som Erik
Benzelius dock våga att, åtminstone i fråga om kyrkans ställning
1 Se H. Tottie: Jesper Svedberg, 1 1885 s. 162 ff. Folchers
försvarsskrift mot Svedbergs anfall, ställd till kanslern, finns i Ups. Bibi. X. 1045.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
