Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Rektoratet var nu mer än förr ett uppdrag förenadt med
mycket arbete ock ofta ej ringa obehag. Redan det att föra ordet i en
tämligen stor församling af lärde, genomträngda af medvetandet
om, att de voro alla lika goda såsom likställda lemmar i de lärdas
republik, stundom högmodiga nog i känslan af att vara
representanter för en ordo aristocraticus och rätt ofta envisa och
slagfärdiga, var ägnadt att icke göra presidiet till ett oblandadt nöje.
Härtill kom att rektor skulle beherrska och föredraga alla de otaliga
ärenden af den mest skilda art som då förekommo, från frågor om
lagstiftning för universitetet ända ned till priset på
akademispannmålen och snitten på kursorernas kappor,’ och sedan sörja för
deras verkställighet samt i allt hafva ett vakande öga på
universitetets välfärd och ordningen inom det lärda samhället, där alltid ett
oroselement fanns i de talrika studenterna. Ej minst besvärlig var
naturligen den korrespondens som följde med ämbetet. Visserligen
borde sekreteraren sörja för uppsättande af alla officiella
skrifvelser, men rektor hade naturligen ansvar för att det skedde riktigt,
och härtill kom den enskilda korrespondensen särskildt med
kanslererna, hvilken senare alltmer utvecklade sig i Rudenschölds tid.
Också torde en och annan icke haft det så lätt att komma till rätta
med dessa för den vanliga professorsuppgiften så främmande saker;
särskildt har en snabb expedition nog ej i allmänhet hört till
rektorernas dygder vid denna tid, både Elirenpreuss, Höpken och prins
Gustaf gjorde ju anmärkningar vid, att deras bref blefvo i långa
tider obesvarade. För att förekomma, att saker, hvilka icke
kunnat slutbehandlas under det rektorat, då de först kommit före, icke
skulle sedan alldeles bortglömmas, hade man redan i förra
tidehvarfvet gjort till regel, att afgående rektor skulle aflämna till
efterträdaren en catalogus rerum non expeditarum, men detta
nyttiga bruk föll under frihetstidens lopp så i glömska, att Ihre 1777
måste påminna därom, hvilket förde till den enkla och naturliga
utvägen, att sekreteraren fick i uppdrag att häruti biträda
afgående rektor.2
Trots alla besvärligheter och allt obehag var värdigheten
föremål för nästan allas åtrå på grund af det anseende som den skänkte
1753—1823 finns i fakultetens arkiv. Om examenspengarnas storlek och
fördelning gifva endast teol. fakultetens handlingar upplysning, jag
återkommer till denna sak under kulturhistorien i sista kapitlet.
1 Fries, Linné 2, s. 229—230 gifver en åskådlig bild af alla de
småsaker som föllo på en rektors föredragning; jfr Linnés skämtsamma ord
till A. Bäck d. 10 jan. 1750 (Linnés Bref, 4, s. 115).
2 Kons. prot. 31 maj 1777. Protokollen utvisa dock ej. att beslutet
sedan iakttagits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
