Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Risell, möjligen har den senares ämne betraktats såsom allt för
ömtåligt, för att man skulle kunna tillåta honom, än mer ungdomen,
att offentligen behandla detsamma; äfven den bekväme Krister
Berch drager sig alldeles undan efter 1776; öfriga jurister hafva
däremot flitigt disputerat. Inom filosofiska fakulteten har
professorn i teoretisk filosofi Karl Asp, som hade biskopinnan Kalsenius
att tacka för sin utnämning, aldrig presiderat under de 15 år ban
var professor, han har för resten aldrig uppträdt i katedern som
preses. Att den fattige och sjuklige Arvid Arrhenius åter aldrig
kom att disputera under de 4 år han var poeseos professor,
förvånar mindre. Mera betänkligt förefaller då, att Gabriel Mathesius
som professor i grekiska 1737—1745 icke presiderat för mer än 5
afhandlingar, ämnet lockade dock folk både före och efter honom;
när man då tillika ser, att han som teolog aldrig presiderat,
samtidigt med att Halenius och Benzelstjerna ofta äro uppe i katedern,
synes man däraf kunna sluta, att han varit en lat person. Högst
egendomligt förefaller ju ock, att Torbern Bergmans efterträdare
på den kemiska lärostolen Johan Afzelius i bela sitt hf endast
presiderat för två afhandlingar, hvilka för öfrigt såsom
gradual-afhandlingar säkerligen varit författade af respondenterna, och dock
disputerades rätt flitigt både under J. G. Wallerius och T. Bergman.
Hvad arten af tidens afhandlingar angår, så växlar denna belt
naturligt från förträffliga arbeten ned till så godt som rena
obetydligheter, hvetet är blandadt med agnar. I det hela stå de dock till
halten öfver det föregående tidehvarfvets produkter; detta är dock
ej mer än man kan begära, sedan vetenskaperna specialiserats och
man börjat bättre inse hvad universitetets anseende kräfde. Det
säger sig själft, att sedan magistrarne börjat speciminera för att
blifva docenter, och såväl docenter som adjunkter ålagts att på
samma sätt styrka sin kompetens till professur, måste ett stort
antal goda afhandlingar redan af denna orsak se dagen, men äfven
studenternas uppsatser, framför allt pro gradu, äro ofta
förtjänstfulla nog. Jag får tillfälle att visa detta vid redogörelsen för de
särskilda vetenskapernas historia. Den svaghet, som allt för
mycket vidlådde ett icke ringa antal af disputationerna på 1600-talet,
att de handlade de rebus variis et nonnullis aliis, och att
hufvudvikten lades på att de kläddes i en oklanderlig latinsk dräkt,
under det innehållet hade väl litet med vetenskapen att göra, lefde
dock ännu kvar under de första decennierna af vårt tidehvarf.1
1 Den kvicke Lars Roberg skämtar i sitt promotionstal 20 jan. 1740
(Robergs tal, utg. af Linné 1747, s. 51) med de filolosofiska disputationer
som handla »De harmonia præstabilita dudum vel in posterum stabi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
