Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
bekymrat sig om att lära vårt tungomål. Den dubbla olägenhet,
som modersmålets användning sålunda måste medföra, var ett
föremål för oro hos våra lärde, och Ihre gaf däråt, som jag redan
omtalat, uttryck i sitt ryktbara promotionstal 1752.1 För öfrigt beredde
latinet den tidens män inga svårigheter. Äfven en matematiker
som Melanderhjelm fann bekvämare att skrifva på latin än på
svenska, han tillade dock: »det kommer väl an på vanan».2
Ovillkorligen erinrar man sig här Erik Benzelii ord »Hvad war och en ting
heter på latin är bekant, men huru thet kan öfversettjas på
swen-ska, behöfs eftertanken til».3 Vi hafva ock sett,4 huru år 1767, då
fakulteterna uttalade sig om nya tryckfrihetsförordningens giltighet
i afseende på universitetets disputationer, endast juristerna af
diverse praktiska skäl yrkade på svenskans likställighet, under det
de öfriga fakulteterna enhälligt försvarade latinets rätt, och själfve
Linné betonade, att detta språk var sedan gammalt »Lingua
communis eruditorum», och att »ingen kan ärkjennas för solide
doc-tus, som ej kan läsa äller förstå en latinsk bok». Det var ock med
mycken motvilja konsistorium vid några få tillfällen tillstyrkte, att en
juris professor fick trycka sin afhandling på svenska, såsom när
Rabenius 1767 och Solander 1774 begärde dylik rättighet.
Kanslererna delade länge fullständigt konsistoriets uppfattning. Vi hafva
nyss sett, huru Ehrenpreuss 1748 med värme tog latinet i beskydd.
Höpken, som älskade klassiciteten och i hvars stil studiet at
Tacitus satt djupa spår, var lika mån om dess ställning; i den
instruktion som han d. 18 januari 1762 utfärdade för den nye professorn
i statsrätt föreskref han, att dennes föreläsningsspråk skulle vara
latinet »som är för vetenskapen så oumgängeligit och för lärde män
så angelägit». Rudenschöld, en son af den karolinska tiden, gaf
ytterst motvilligt sitt bifall till, att några juridiska afhandlingar
skref-vos och ventilerades på svenska. Ena gången skref han, att han
1 Afd. 1, s. 291. Med åberopande af detta Ihres tal och uttalanden
af Leibniz och D’Alembert m. fi. bekämpade Erik Sotberg 1758 i sin
afhandling: »De multitudine linguarum civitati literariæ noxia» hvarje
tanke pä att beröfva latinet dess ställning som vetenskapens (ej
litteraturens) språk.
’ Melanderhjelm till AVargentin 17 juni 1766 (Bergianska saml.
T. 14). Han uttalar 1783 samma åsikt om fördelen af att hafva ett
dödt språk som vetenskapens gemensamma tungomål (Bih. 5, s. 86) och
upprepar den ännu en gång, så sent som 1811, i sitt tal i Vitt. Hist. och
Ant. Akademien »Undersökning om nyttan af ett eget do lärdes språk»
(Akad. handl. 9, 1811).
3 Se Del 2: afd. 2, s. 298.
4 Afd. 1, s. 411 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
