Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
lebert namn, hvilken, då den icke tillika är förenad med interesse och hopp
att för större möda och ett torde hända af naturen förlänat lyckligare genie
blifva bättre belönat än andre i dessa hänseenden mindre förtjente, icke faller
på många. Den vanliga touren vid våra academier är nu den, att den, som i
någon viss lärdomsgren har genom specimina å daga lagt någorlunda
skicklighet, afbidar en sådan vacance som han kan söka. Om han då blir lycklig
nog att vinna succession, så ser han med det samma sitt öde deciderat för hela
sin lifstid och sin lott och utkomst egalerad med alla de öfrige professorernes
löner, antingen han då vidare arbetar til sin och sciencens förkofran eller icke,
allenast han så bestrider sin tjenst, att han för försummelse kan undvika
til-tal, hvartil för den, som förut giort sig någorlunda hema i sin vetenskap, icke
fordras mycken industrie. Naturligtvis bör då med detta hans avancement
til en profession, och hvarmed all omtanka om vidare befordran och lycka
skall uphöra, äfven hans indolance begynnas. Dertil finner han en dubbel
orsak, men deraf ingen förlust. Dess arbete i sciencen blir mindre, och ett
mindre arbete är altid mindre mödosamt, dessutom oeh med det samma blir dess
tid tilräckeligare att med industrie skjöta sina domestika affairer och sin
hushållning; men vid löningsterminerne får denna lika mycket som de
hvilka giöra tvärt om. Den svänska phlegman är tillika sådan, hvaruppå jag
äfven vet exempel, att professorer kunna gifvas, hvilka icke giöra mera än
nödvändigheten förehar, men kunna tillika i sina sinnen med ett slags mocquerie
roa sig åt dem, som gå derutöfver och arbeta på vetenskapens tilväxt, då de
med dessa ändå äro lika hittade.
Då rätta mensuren, hvarefter en professors giöromål skola afmätas, på
det han skall hållas för en lärd och sitt fädernesland hedrande man, icke
genom författningar och ordonnancer kan utstakas, ty den gamla eanon, att
»Musa non vidt cogi», är utan alt undantag, och enär genom erhållandet af
en profession all upmuntran att genom ytterligare arbetsamhet och flit giöra
sig förtjent til vidare avancement och befordran försvinner, så blifver ingen
annan utväg öfrig, än att genom upmuntringar inom sjelfva professors-cirkeln
och genom ett nytt arrangement och ändring i löningssättet här vid
academien upväcka den samma utur sin dvala, och det på sådant sätt att vissa
besparingar skulle kunna af academiens årliga inkomster giöras och til detta
behofvet indelas, hvartil likväl indragningar af öfverflödiga och mindre
nödiga syslor liär vid värcket uti academiens nu varande nog mycket
charge-rade belägenhet är den enda utvägen. Sedan en sådan fond började pä att
växa, så behöfdes icke mera, än att Hans Maij:st i nåder declarerade, att de
professorer, hvilka i sine vetenskaper visa någon utmärkt flit och derföre
gior-de sig kände både utom och inom riket, skola utom sine löner af denna
fonden blifva hugnade med pensioner, proportionerade efter vetenskapernes art
och den deruti ådagalagde fliten. Interesset blir då förenat med ambition,
och den vanhedern att dö bårt utan att erhålla en sådan förmån, oeh med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
