Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Helgelse. Herr Olustig. Herr Trött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom över bionom själv. Han kände det så, som om lian
velat ropa till henne: »Clack ut ifrån mig, ty jag är en
syndig människa.»
Men mor Enfaldig fattade sakta lians darrande hand
och viskade:
»Tror inte patron, att vi skulle båda gå till
Immanuel ooli tala om vårt bekymmer för honom? Han kan
nog bjälpa.»
Abrahamsson for förskräckt upp. »Immanuel!»
utropade han, »till Immanuel ? — nu ? — i detta tillstånd ?
— Han skulle köra ut mig!»
»Nej», svarade mor Enfaldig, »aldrig så länge han vill
hålla det ordet, som lian själv har sagt: ’T>en till mig
kommer, honom kastar jag icke ut’.»
»Men jag är ju alldeles förlorad; icke kan detta ord
gälla mig?»
»Och dock säger han själv, att lian var kommen just
för de förtappade!»
»Men du förstår väl, att. . .»
»Jag är olärd odh jag förstår ingenting annat, än att
Immanuel skall hålla sitt ord.»
På sådant sätt drog hon honom slutligen med sig till
Immanuel. Och hon fröjdade sig storligen. Ilon kände,
att hon fått vara med och rädda honom från branten av
fördärv. Hos Immanuel blev allt gott igen. Han
förebrådde icke ens Abrahamsson utan lät sin nåd bara flöda
över alla hans synder. I Abrahamssons själ utgöt sig en
ljuvlig frid. Han kände sig outsägligt lycklig och
obeskrivligt liten.
När mor Enfaldig med sin vän kom ut från
Immanuel, gingo de för att söka upp Olustig. Abrahamsson
hade nämligen ett oemotståndligt behov att få bedja även
lionom om förlåtelse. Men när de kommo ett stycke ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
