Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Mor Enfaldigs anfäktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är det du, mor Enfaldig ?» ropade mor Höftlam, som
av gummans skri ’blivit väckt. »Vad går åt dig?»
Mor Enfaldig varken hörde eller kunde svara.
För-■ skräckt väckte hennes vän mor Förlorad, och bägge
kommo ut.
»Vad går åt dig?» frågade de ängsligt.
»O, det är ute med mig!» suckade mor Enfaldig tungt
och vred sig fram och tillbaka.
»Nej», ropade mor Ilöftlam, »kom med oss till
Immanuel, och det skall bli väl igen!»
»0, o!» stönade gumman, utan att öppna sina ögon
eller att se på dem.
De kära vännerna försökte nu i sin vånda att få henne
till sans igen. När det lyckades, ville de förmå henne
att följa dem till Immanuel.
»Nej, nej», utropade hon, »jag har nyss varit där, men
lian släppte icke in mig, ej heller svarade han mig. Tian
har med allo förskjutit mig.»
Etaellertid kom Utfattig Tro åter till stället. Han var
mycket blek och matt.
»Kommen till mig alla I, som arbeten och ären
betungade!» viskade han i gummans öra.
Vid dessa ord genomstrålades hennes själ för ett
ögonblick liksom av en blixt. Men det tjocka mörkret
omtöcknade henne snart igen. Dock hämtade hon av orden
så mycket mod ooh kraft, att hon, stödd på sina vänners
armar, åter kunde anträda vandringen till Immanuels
boning. Då de kommo fram och funno dörren stängd,
bultade mor Förlorad uppå. Den öpjmades. Mor
Förlorad trädde in först, därpå mor Höftlam; men när mor
Enfaldig skulle följa m&d, slogs dörren åter till. När
Samvete, som hållit sig på avstånd, åter såg henne ensam,
trädde han fram. Men mor Enfaldig ropade i sin nöd:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
