Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. De fem städerna. Abrahamsson och Väktare sammanträffa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag tror», sade hon, »att Immanuels nåd blir större
för var dag; åtminstone förefaller det mig så.»
Till Justus Allsvåldig sändes genast bud från
Immanuel, att Abrahamsson var räddad. Vid denna
underrättelse brast herr Justus ut i höga glädjerop, som hördes
ut över hela staden. Och alla Änglar togo del i hans
fröjd.
Att beskriva den nyss förlorade men nu återfunne
Abrahamssons egen sinnesstämning, det är omöjligt. Han
sörjde och var glad på samma gång. Han borrade av
blygsel ned sitt huvud i kudden och vågade för skams
skull icke låta upp sin mun. Men tårarna, som ymnigt
strömmade utför hans kinder, talade mer, än några ord
hade kunnat uttrycka. Nu hade han visserligen icke mer
lust att besöka staden Lösaktighet. Som ett eländigt
fattighjon var han nu nöjd och glad att få bo i
Syndernas Förlåtelse. Alla andra gladdes ock med honom.
Några dagar därefter fick Immanuel befallning från
sin fader att föra mor Höftlam till Helighet. Han gick
till henne. Hon var skröplig och sängliggande sedan
någon tid. Hon tog emot budet med glädje. Men mor
Enfaldig och mor Förlorad kände en stor saknad. När
Abrahamsson tog emot underrättelsen om hennes
hemfärd, suckade han i sitt hjärta:
»Ack, den som hade fått följa med!»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
