Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Abrahamssons återkomst till Evangelium. Flyttning till Helighet. Evangelists slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bottenlös kärlek och ett gränslöst tålamod. Man tyckte
sig genom denna händelse hava fått blicka ett stycke
djupare ned i Justus Allsvåldigs hjärta.
Härvid får nu ej förglömmas, att bland alla de röster,
som deltogo i lovsången, funnos få, som voro så klara
som mor Enfaldigs. Hon hade enligt Immanuels löfte nu
blivit befriad från den bekymmersamma växten, som hon
led av, medan hon bodde i Evangelium. Och vid hennes
sida hörde man den ljudeliga rösten av ännu en annan
bekant person, som i denna berättelse varit känd under
namnet Sjunken. Han och några andra sjöngo en stämma
för sig. De sjöngo icke alla orden utan endast första
och sista ordet i varje vers. Alla verserna började med
ordet Nåd. När det kom, då föllo de in med full hals
och slogo på stora trummor. Sista ordet i varje vers var
Ära. När kören kom till detta ord, då föllo de åter in,
som om de varit utom sig, och deras röst var såsom dånet
av ett stort vattenfall.
När det nu led på tiden, och man i Helighet fruktade,
att Abrahamsson skulle göra sig skyldig till ännu flera
felsteg, om han längre fick vara, där han var, så sände
Justus, för att befria honom från den sorgliga möjligheten
att alldeles komma bort, ett bud till Immanuel, att
han skulle föra Abrahamsson hem. Med bävan hörde
Abrahamsson detta bud, ty alla hans förvillelser
förekommo honom nu så stora, att han fruktade, det kallelsen
endast avsåg hans slutliga dom och bortkastande. Immanuel
försökte trösta honom; ooh väl trodde han ej, att
Immanuel ville narra och bedraga honom; men han fruktade
ändå och föll i samma feber, som mor Enfaldig hade
haft på slutet. Emellertid befallde han sig med tårar i
Immanuels händer, vilken förde honom genom en djup
mörk dal, som kallades Dödens dal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
