Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett ungdomsminnne från min Harötid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT UNGDOMSMINNE FRÅN MIN
HARÖTID.
Harön hade varit en fridens ort, en stilla ö, som
bara stördes några gånger om året av ett par
läsarpräster, som hade olika religion. Den ene var
fosterlandsstiftare och den andre baptist. En mormon hade
visserligen varit ute och nosat ett slag men utan vidare
resultat, ty denna art av tro är icke något nytt för
sjöfolk. De tycka bara att det är onödigt att religionen
sanktioneras. Mormonen fick så fruktansvärt mycket
stryk en kväll, att han aldrig återvände. Och
baptisterna stodo inte heller vidare högt i kurs, sedan
båtsmansänkan Sara Lom trots sina sjuttio år tvungits
till dopets förnyelse och endast iklädd särken jagats ut
på djupt vatten, satt sig, fått ett par kallsupar,
uppblandade med småmört och märlor och dött i
lunginflammation. Hon blev visserligen salig på kuppen,
men hennes död var en förlust för Harön, ty ingen post
eller telegraf kunde befordra en nyhet med så
oklanderlig snabbhet som hon. Få människor ha lärt mig så
mycket som Sara. Det var hon som lärde mig förstå,
att mäns fantasi är undermålig när det gäller historier
och att det talade ordet är ett farligare vapen än det
skrivna. Sedan dess skriver jag hellre än talar.
Sara Lom hade två söner, som voro mina vänner —
ty jag bodde vid tiden för hennes bortgång på Harön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
