Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prackhamns såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRACKHAMNS SAG
201
Men, som sagt, det finns några av gamla stammen
kvar. Jag kom nyligen seglande ner till Prackhamn.
Sågen gick, men med litet liv. Där fanns bara ett
dussin arbetare kvar, som med fara för stryk gjorde
sitt bästa.
Jag träffade min gamle vän Efraim, mitt årsbarn,
med vilken jag har jagat mycket sjöfågel i min
ungdom. Han stod vid sin sågklinga — fortfarande tre
fingrar borta på norra kardan. Jag sade: — Hej på
dej, Efraim! Törs du verkligen stå kvar i arbetet?
Är du inte solidarisk, din jäkel?
— Nej, Albert, svarade; han. Si jag kan inte iåta bli
att arbeta. Människan är till för att arbeta — och
kommer någon jäkel och säger stopp, så ger jag
honom faen. Jag knogar på, för jag förstår att bolaget
har sina svårigheter. Och så måste jag ju medge att
vi har bra betalt. Jag begriper inte rulljansen, men
jag förstår att det hela är åt helsike. För inte kan
bolsjevikerna sköta bolag. Det ser ut som om de ville
att var människa skulle ha sitt eget bolag, åtminstone
bär de sig åt så. Och så länge bolaget kan betala,
stannar jag kvar.
— Men vill inte kamraterna klå dej?
Efraim är en liten man med inte ett dugg överflödigt
fett på musklerna. Han består av skelett och muskler.
Varje kväll ror han ut och vittjar sina nät, drar upp
sina ryssjor och strävar för att familjen skall få
brödfödan
— Ånej, svarar Efraim. Ja, det vill säga,
midsommarafton då jag skulle gå hem, kommer en jävel som
hade arbetat på sågen förut. Vi möttes på vägen neråt
ångbåtsbryggan och när han fick korn på mej så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
