Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sandöhistorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANDÖHISTORIER
227
livsbröder, de kunna lita på varandra, när det
gäller. Och det är inte lätt för en utomstående att bli
vän med dem. De bildade förr i världen ett slags
hemligt sällskap och hade ceremonier. När en pojke slagit
sin första säl, intogs han i männens lag så: Han fick ta
mössan av sig och en av gubbarna körde ner näven
i sälblodet, som skvalpade på båtens botten, strök
sorken (pojken) i ansiktet med det och förklarade
honom som mogen, som k u t b u s s (säldödare). Så
var det åtminstone bland Näsboarna — på Gottlands
sydvästra sida. Men Fåröborna hade någon liknande
ritual också.
Våra rospiggar ha varit säldödare också. Men icke
på långa håll så mycket som gottlänningarna. Fast här
i Grisslehamn mer än på andra håll, på den tiden när
det fanns havsis. På tjugu år har här inte funnits riktig
is i havet.
Och vad beror det på? Inte är det mitt fel! En
värmeböljas? Kanske!
Jag talade med Fåröbor om allt detta. De gamla
förstå som vanligt icke den nya tiden med minor och
flygmaskiner och automobiler, utan tänka med saknad
på den gamla, då gudarna välsignade deras stränder
med vrak och då all deras längtan gick ut på att jaga
säl. En gammal man sade: — Redaktörn som heter
Engström, är väl kanske släkt med gubben Janne
Engström? Jaså inte — skada, det! Han tog engång
en vikarsäl med bara händerna. Det är inte många
som gör efter. Vikarn låg på en sten med ett litet hak
på och Janne försökte smyga sig på honom. Stenen
låg inte vidare långt från land och djupt var det inte.
Men det är så med salarna, att då dom går i sjön så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
