Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungadömet och regeringsmakten - En ledande regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
ADOLF HEDIftf
der så allvarsfulla förhållanden. Sedan ett halft år
tillbaka uppföres i hjärtat af vår världsdel en tragedi, som,
om någonsin någon, bor hafva uppfyllt det ändamål, som
den gamle filosofen angaf såsom det diktade sorgespelets
uppgift, att nämligen rena åskådarens känslor genom
medlidande och förfäran. Att den rastlöst fortgående odling,
öfver hvilken vår samtid är stolt, ej i sig innesluter äfven
ett framåtskridande i internationellt rättstillstånd och
folkens förbrödring; att eröfringslystnaden lefver vid lika
kraft i vårt sekel som för århundraden sedan; att
traktaters helgd numera är ett tomt ord, och det stöd, de
fordom ägde i den europeiska jämnviktsprincipen,
förmultnat; att de små folken ej äga något annat värn att
förlita sig till än sin egen kraft och den, de i
sammanslutningen med sina fränder kunna vinna, det är den
lärdom, skrifven med eld och blod, som händelserna
påtvinga oss, och det är icke i det trygga medvetandet att
hafva gjort hvad vi bort, som vi förnimma denna varning.
Jag skulle mycket misstaga mig, och jag skulle mycket
beklaga, om ej nutidshändelserna hos de politiskt tänkande
i vårt land någorlunda allmänt framkallat eller befästat
insikten om vikten af en verkligt ledande regering. För
egen del långt före detta öfvertygad om, att en regerings
rätta uppgift är att ledande gå i spetsen för
representationens och folkets arbete, kan jag ej annat tro, än att
man under tider som dessa måste allmänt behjärta vikten
af enhet, sammanhållning och kraft i hela det offentliga
lifvet och på samma gång inse, att detta ej kan vinnas,
med mindre regeringen från en mera passiv och af vakt an de
hållning öfvergår till att själf gripa en god del af de
initiativ, som nu tyckas vara helt och hållet öfverlåtna
åt representationen, men som där framkomma stundom
för litet förberedda, alltid i en sådan mängd samtidigt,
att de liksom tränga ihjäl hvarandra, och dessutom,
genom själfva bristen på samverkan mellan representationen
och dess afdelningar å ena samt vederbörande ministrar
å andra sidan, ibland trots bästa bemödande äro liksom på
förhand dömda att förolyckas. Utan detta kan ej
undvikas, att mycket arbete går förloradt, och denna
resultat-löshet återverkar förlamande på sinnena. Med några
exempel må det sagda förtydligas.
Det torde ej vara något öfverdrifvet uttryck, om jag
säger, att man haft rätt att af regeringen vänta ett
initiativ till ordnande af vår dissenterlagstiftning, som är i sitt
nuvarande skick en olycka för många svenska medborgare
och en skam för vårt land. Riksdagen har i detta ärende
gjort hvad den förmått: jag erinrar om skrifvelsen af den
13 maj 1869 med en af riksdagen antagen författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
