Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Församlingsrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
ADOLF HEDIftf
från vår »rena», biskopliga lära affallna kvinnor; — först
1860 upphäfdes den lag, enligt hvilken den domen fälldes.
Men af allt detta vore det dock förhastadt att draga den
slutsatsen, att grundlagsbudet från år 1809 varit alldeles
vanmäktigt, belt onyttigt. De, som deltagit uti eller
åtminstone erinra sig den långvariga kamp, hvarigenom vi
småningom eröfrat det mått af religionsfrihet, som nu
finnes i vårt land, kunna ej ha glömt att fanan, under
hvilken angreppet mot det afskyvärdaste trostvång fördes,
bar denna ur grundlagen hämtade inskrift: Konungen
skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta. Det var i
grundlagens namn man fordrade reform af
strafflagstiftningen, och åberopandet af denna mänskliga rätt, som
stod inskrifven i den främsta af alla våra lagar, förlamade
till slut motståndarnas styrka. Med det tecknet vunno vi
omsider en, om ock ofullständig seger.
Att i grundlagen ej finnes en paragraf, som skyddar
församlingsrätten inom vissa gränser, är långt ifrån någon
oväsentlig lucka, hvaraf ingen olägenhet följt. Hade en
sådan bestämmelse funnits där, skulle icke den för Sverige
egendomliga, men visst icke ärorika märkvärdigheten hafva
inträffat, att k. m:t tillåtits att lägga beslag på
lagstiftningen om nämnda rättighet. Det är i kraft af en annan
svensk egendomlighet, benämd »k. m:ts ekonomiska
lagstiftningsmakt», som ifrågavarande eskamotering af en
riksdagen och k. m:t i förening tillkommande
lagstiftningsbefogenhet ägt rum. Den har kunnat ske tack vare den
så kallade ekonomiska lagstiftningens sväfvande och, i
följd af sin osäkerhet, till öfvergrepp inbjudande
gränsbestämning, tack vare också en tadelvärd likgiltighet hos
folkrepresentationen. Af en grundlagsparagraf, som
tillerkänner k. m:t lagstiftningsenvälde i ärenden, »som röra
rikets allmänna hushållning», har man med en slutkonst,
som skulle bringa själfve Aristoteles ur fattningen,
deducerat k. m:ts rätt att på egen hand lagstifta om svenska
medborgares rätt att församlas till öfverläggningar. En
sådan inkräktning skulle ej hafva kunnat obehindradt
fortgå, om denna rättighet till sin princip och sin
ut-öfnings allmänna drag varit hägnad i den lag, under
hvilken alla andra lagar skola underordnas; man skulle ej då
hafva fallit på den tanken, att k. m:t skulle äga att själf
eller genom underordnade myndigheter efter godtfinnande
inskränka en grundlagsbestämd rättighets område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
