Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNIONSFRÅGAN.
589
ningen till de tre makternas intervention upphört. Ett
aftal mellan Napoleon III och den österrikiske ärkehertigen,
med samtycke och understöd af dennes broder, kejsar
Frans Josef, och svärfader, det neutralt förklarade Belgiens
statschef, skulle utgöra rättsgrunden för detta våldförande
af ett folk och en stat — ty att upprorsregeringen under
franska arméns skydd inkallade en församling af »notabler»,
åt hvilka en uppsättning nya gångkläder bekostades, att
denna konstituerande församling af ett nytt slag erbjöd
kronan åt ärkehertigen skulle ej ha lockat honom från
Adrias kust till den Mexikanska vikens.
Stråtröfvarekontraktet mellan kejsar Napoleon och »kejsar» Maximilian
slöts i Miramar den 10 april 1864. Detta, innan det ännu
var undertecknadt, tjänade till rättsgrund för det lån,
som Maximilian upptog i sitt ännu ej eröfrade rikes namn
och som disponerades dels till civillista åt honom, dels
till värfvande af frivillige i Belgien och Österike, dels till
provisioner åt mexikanska äfventyrare, som lagt hand vid
detta arrangement, Och det tjänade till rättsgrund för
en krigföring, åtminstone i nyare tider utan exempel hos
civiliserade nationer, och som satt en outplånlig fläck å
den franska vapenäran. General Forey hade redan
föregått med exempel, när Maximilian den 3 oktober 1865
undertecknade dekretet att krigsfångarna skulle dödas.
Alla personer, tillhörande väpnade band, som ej
auktoriserats af Maximilian, alla under hvad namn, af hvad
antal, för hvad ändamål som helst, skulle rannsakas af
ståndrätt och, därest de funnos skyldige, »om ock till intet
annat än att tillhöra ett väpnadt band, dömas till döden
och domen verkställas inom 24 timmar»; likaså alla som
lämnat något bistånd åt eller stått i någon förbindelse
med dem som kämpade mot inkräktaren. Marskalk
Ba-zaine förenklade förfaringssättet därhän, att man ej vidare
finge göra några krigsfångar »bland dessa genom
kejserliga dekretet af den 3 okt. utom lagen ställda banditer»,
utan hvem som fölle uti inkräktarens hand skulle genast
dödas. Österrikes sändebud hos Maximilian, baron Lågo,
i sin den 25 juni 1867 daterade redogörelse till von Beust
för den slutliga katastrofen, säger — utan att därtill foga
någon anmärkning — att enligt liberala notabiliteters
uppgift 40,000 personer blifvit afrättade på grund af det af
Maximilian sanktionerade påbud, som frånkände
republikanerna krigförandes rättigheter.
❖
I hvilken mån skulle nu de aftal, som 1812—1814
slötos mellan Sverige och ofvannämnda makter, att med
hot och, om så behöfdes, med våld tvinga danske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
