Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikesärendenas behandling - De ministeriella målen och unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 ADOLF HEDIN
Samma myndighet inom nationalrepresentationerna,
som i hvartdera af de Förenade rikena äger att ställa
någon under tilltal inför riksrätt, skall äfven vara
berättigad att ställa enhvar af nedanskrifna personer, utan
afseende därå, om han hörer till det ena eller det andra
riket, under tilltal för förbrytelser, dem han vid
behandlingen af rikenas gemensamma angelägenheter anses hafva
begått, nämligen ministern för utrikesärendena, sändebud
hos främmande makter, ämbets- och tjänstemän vid
beskickningarna och i utrikesdepartementet.
Om ansvar, domstol och rättegångsordning i sådana
mål stadgas i gemensam lag, stiftad af konungen och
bägge nationalrepresentationerna, i öfverensstämmelse med
hvad hvartdera rikets grundlag om allmän lags stiftande
föreskrifver.
Att vissa redaktionsändringar häraf påkallas i R. A.
§ 7, och att vissa andra sådana kunnat föranledas, men
ej ägt rum med anledning af redan vidtagna ändringar
i Sveriges och Norges grundlagar, må i förbigående
påpekas.
När riksakten stiftades 1815, utgingo rikets ständer,
såsom ock helt naturligt var, från den förutsättningen, att
de i ett sådant ämne ägde konstituerande makt, och att
således ärendet icke behöfde behandlas under iakttagande
af de för grundlagsändring stadgade former. Och samma
förfaringssätt auktoriserade de till iakttagande äfven för
framtiden genom tredje paragrafen i 1815 års
riksdagsbeslut, så lydande:
»Äfven hafva vi, med afseende på de frågors natur,
som angå föreningen mellan Sverige och Norge, beslutit,
att de både nu och framdeles kunna vid samma riksdag,
då de väckas, till afgörande företagas, utan att till nästa
riksdag behöfva hänskjutas.»
Man ansåg icke ens nödigt att ifrågasätta efterföljande
ändring af de grundlagsparagrafer, med hvilka riksaktens
bestämmelser stå i strid. Skälet därtill var tydligen, att,
då riksakten har karaktären af ett fördrag, ett kontrakt
mellan de Förenade rikena, dess stadganden äga giltighet
framför de svenska eller norska grundlagsföreskrifter, som
äro mot riksakten stridande och som således genom
denna blifvit, jämnt upp så långt denna stridighet når,
upphäfda eller till all kraft och verkan hvilande, så länge
riksakten äger giltighet eller m. a. o. så länge unionen
består.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
