Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Fredsfrågor i anledning af kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 ADOLF HEDIN
islamismen. Den som känner de arabiska eröfringarnas
historia under deras första århundraden har ej kunnat
undgå att göra sig frågan: Hvart hade det burit hän, om
ej lyckligtvis täflan om kalifatet hade snart nog försvagat
en eljest oemotståndlig makt?
Det är ej länge sedan man började tala om den
»gula faran» från ekonomisk synpunkt, med hänsyn till
de oresonligt billiga arbetsprisen. Men ämnet var
snarare ett pikant afbrott i konversationens enformighet än
just så allvarsamt menadt. Kriget mot Kina 1894—95
betraktades under ett öfverlägset nådigt nickande: »Åja,
ja bevars, icke så illa». Och nu, nu ha vi, liksom Dante,
sett en gran meraviglia, en stor märkvärdighet, ett hufvud
med tre anleten, två utom vårt eget europeiska. Vi hade
glömt de två andra. Men de angå oss alla; nu är detta
gulhvita till höger intressant ej blott för ryssarna.
Det gifves nog forna exempel, exempel som kunna
förtjäna uppmärksamhet, exempel på en krigföring som
kunde öfverraska Romas legioner. Läs berättelser ur det
nordiska vikingalifvet — berättelser från Attilas hofläger om
de gamla, ej längre vapenföra, som vid de skytiska
bardernas lofkväden af saknad göto tårar, då de ej längre kunde
gjuta eget och andras blod. Dock, därom är föga värdt
att tala. Vår tid är ju alltför»modern» för att det skulle
till något tjäna att rekommendera gamla böcker.
5 *
+
Vår tid har blifvit så van vid höga siffror att all
storhet mer och mer fullständigt och exklusivt blifvit
materiell, att det som ej kan angifvas uti gigantiska
proportioner och ofantliga tal ej har någon respekt med sig.
Man söker det sublima blott i det kvantitativt »stora».
Det var icke alldeles Kants lära. Så har det kommit
därhän att endast de höga siffrorna tala till mänskliga
känslor. Deltagandet rör sig ej och rör icke till
verksamhet, när ej anledningen frapperar genom sin vidd.
Ett intryck af skräck förjagas i fall minnet intervenerar
med en lika hög siffra; då är den förra ej längre att
tala om, den hör ju till déjå vu, som de nyhetslystna
vid Seinen säga. Det är ej värdt att anmärka att en
öfverflyttning af ett mått för rent indifferenta frågor till
ett rätts- och pliktområde är grundfalsk: det sker
oafsiktligt i alla fall och förvillar.
Hur eljest förstå att denna manspillan ej förmår till
handling röra dem som sitta i fredens bo och ro? Äro
blodströmmarna ännu för små? Höres ej de döendes
stönande öfver land och sjö?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
