Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsteckning och karaktäristik av Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för parlamentarisk aktion arbetande »Socialdemokratiska
samfundet» (i aug. 1886) blivit ordinarie medarbetare i
Socialdemokraten, ansåg Danielsson det lämpligast att söka sig ett
nytt verksamhetsfält. Angående de förhållanden och
förvecklingar, som närmast voro anledningen till detta hans beslut,
har D. själv (i Arb. 10 aug. 1889) lämnat följande
framställning, som än i dag torde kunna äga ett från flera synpunkter
berättigat intresse:
»Första gången jag mötte Hjalmar Branting på min bana,
voro vi fientliga anförare för var sitt parti, men det
betecknande var, att vi icke nalkades varandra för att leverera
batalj, utan för att sluta fred. Många av Stockholms arbetare
ha nog ännu i färskt minne mötet i murarefackföreningens
lokal, Mäster Samuelsgatan 2, då Socialdemokraten och J\ya
samhället blevo sammanslagna under en gemensam redaktion. Palm
var då i landsorten, och ställningen hade tillspetsats så, att
avgörandet låg i mina och Brantings händer. Hade vi den
gången — första gången vi sågo varandra — ränt an till strid,
så skulle kanske ett olyckligt missförstånd, från början endast
mellan Palm och några andra, men aldrig mellan Branting och
mig, utvecklat sig till en kronisk schism, som behövt åratal för
att biläggas. Jag kände stundens betydelse, och man vet, att
jag gjorde min plikt. Därvid utövade Brantings ridderliga
väsen från första ögonblicket ett mäktigt inflytande både på
mig och de välmenande, präktiga stridstuppar, som omgåvo mig.
Det fredsslut, som då ingicks, har heller ingen haft skäl att
sedermera ångra, ty det placerade med ens i främsta ledet
bland de rena socialdemokraterna en man, som mer än de flesta
andra var vuxen det svåra kallet att verkligen leda en ung
rörelse, vilken efter sin sturm- und drangperiod gick till mötes
en tid av stagnation.
Under det halvår Branting och jag därefter gemensamt
redigerade Socialdemokraten, föll aldrig ett fientligt ord oss emellan.
Och detta var underbart, emedan mina personliga motståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
