Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsteckning och karaktäristik av Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Journalisten — agitatorn
lige journalist han var under hela sin levnad, saklig och
undervisande utan att bli tråkig, fyndig utan att någonsin bli sökt,
drastisk utan att bli banal, humoristisk utan att sjunka ner
till gycklare. Han hade väl som journalist även sina döda
ögonblick, och det finns i det här föreliggande urvalet artiklar,
där han icke står på höjden av sig själv; men. i stort sett
äga hans journalistiska alster, fast de endast skrivits för
stunden och formats efter situationens krav, dock en andlig
livskraft, som gör dem talföra än i dag, ungefär som språket
i Tegnérs brev ännu efter snart 100 år bär livets friska färg,
medan de flesta av hans samtida skriva en svenska, som på
oss verkar antikverad och löjlig.
Det var sådana företräden, som även gåvo hans muntliga
föredrag deras fascinerande verkan, som här dessutom
understöddes av hans präktiga stämma och hans imponerande yttre.
Han var egentligen ingen vältalare i klassisk mening; han led
understundom av en aristokratisk svårighet att uttrycka sig,
vackert svarvade perioder voro honom fullkomligt främmande,
och den som hörde honom första gången hade stundom ett
halvt enerverande intryck av att han ofta sökte efter orden;
men då det visade sig, att han alltid fann just det mest träffande
uttrycket för vad han ville säga, förbyttes snart denna tvekan
i beundran för den skarpa och koncisa form han visste att
ge åt sina tankar. Han kunde stundom mitt i en sats göra en
paus, som varade i åtskilliga sekunder; men i stället för den
fras de oinvigde väntade som situationens räddare, föll ett
svärdshugg, som med ett slag löste frågans gordiska knut.
Men vad som först och sist skaffade Danielsson tilltro
och gehör icke J)lott hos massorna, utan hos en var, som
kom i beröring med honom, det var känslan att man här stod
inför en man i ordets bästa och djupaste mening. Den som
skriver dessa rader har sett åtskilliga framstående personer,
men jag vet knappast någon — det skulle då vara Hjalmar
Branting — som ägt en så karlavulen resning och varit så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
