Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundarna och benet
Ingen kan väl med fog ha något att anmärka mot hundarnas
uppförande till för kort tid sedan. Jag skulle kunna slå vad
om den återstående delen av mina 18 månader, att
stillsammare och lojalare djur icke finnas i denna planets fauna. Man
har icke på flera hundra år hört talas om, att de bitit sina
herrar eller ens givit skall, så att herrarna hört det. Tänder
ha de dock som andra hundar, men sätta dem aldrig i sina
herrars strupar, emedan de äro förtänksamma hundar, som hellre
spara på emaljen till de hårda tiderna komma, då herrarna
skola blanda bark i deras bröd. Klor ha de även, men låta
årligen herrarna klippa dem, emedan klor egentligen icke anstå
den äkta fosterländska hundnaturen. 1 få ord: dessa hundar äro
av den fogligaste, tjänstvilligaste och frommaste race.
Men så fingo de också nyligen ett stort ben, som med
nedlåtande vänlighet kastades ut ibland dem! Och efter detta ben
kom i nåder ett till, som om möjligt var ännu fetare. Man
hade visserligen många gånger om kokat hundsoppa på båda,
men ännu borde de kunna duga att gnaga för hundar med
måttliga hundanspråk — och vilka hundar måste inte ha det?
Det första benet — det varom det här är fråga —
nedslungades under följande omständigheter:
Slå vi upp Sverges officiella statistik, så få vi veta, att
antalet röstberättigade till andra kammaren år i 885 fördelade sig
sålunda i herrar och hundar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
