Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Danielssons frigivning ägde rum den förste februari 1890 kl. 8 på
morgonen. Fången mottogs vid utträdet ur fängelset av en människomassa,
som var omöjlig att räkna. Några dånande leverop yar det enda, som störde
tystnaden. 1 häpenheten över att så plötsligt befinna sig ansikte mot ansikte
med livet i dess livligaste form glömde fången rakt bort att säga något.
Han kunde endast med en stum hälsning svara på leveropen.
Tåget gick sedan Västergatan och Adelgatan framåt. Komna till Arbetets
tryckeri stannade tåget och Danielsson tackade med några ord för den vackra
morgonhälsning, som bringats honom. Därefter skingrade sig större delen av
den ståtliga eskorten, men en del följde dock ända till Norregatan.
På förfrågan huru han mådde svarades:
»Förträffligt! Jag är obruten till kropp och själ, och
eftersom jag är obruten är jag okuvad, och eftersom jag är okuvad
kommer jag att fortsätta den kamp, som förde mig i kvalets
och eländets boning, fortsätta och fullfölja under alla skiften
vår tredubbla kamp mot dumheten, makten och penningen.»
Sitt tack till Sverges arbetare för den trofasthet och uthållighet de Yisat
under den svåra prövotiden uttalar Axel Danielsson i nästkommande nummer %
av tidningen Arbetet sålunda:
Partivänner!
Min första plikt efter befrielsen ur cellen är att på det
varmaste tacka för de otaliga bevis på sympatier jag mottagit
under hela den långa tid, som lördagen den 1 februari 1890
äntligen tog slut. Det är inte så svårt i våra dagar att bli
slagen av de onda makterna, när de goda finnas till hands och
räcka sina sårläkande medel. Ett och ett halvt års fängelse,
som under andra förhållanden skulle varit nog för att bryta
min kraft, har genom arbetarnas minnesgodhet och
outtröttlighet i att skicka mig sina hälsningar och på mångfaldigt sätt
visa sin vänfasta trohet förvandlats till en period av studier
och utveckling, varur jag utgjr med oförsvagad styrka till
kropp och själ.
Mig har detta straff således icke skadat. Har det skadat
saken? Jag gör denna fråga i fullt medvetande om, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
