- Project Runeberg -  Urval av Axel Danielssons skrifter /
607

(1908) [MARC] Author: Axel Danielsson With: Bengt Lidforss
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sörjningsanstalt för ålderstigna, sjukliga och invalider. Slutligen
upphörde emigrationen, ty fattigdomen drev icke längre folket
ur landet, och värnplikten hade blivit ett nöje, sedan
mili-tarismen efterträtts av demokratisk folkbeväpning.

Doktor Jansson började nu så småningom förstå denna
väldiga process. Den syntes honom på avstånd som en dramatisk
handling av miljoner viljor, och han anklagade sig bittert
därför att han icke varit med utan bortslösat sin tid på
jakten efter det värdelösa guldet.

Familjen begav sig i skymningen ut i parken, där vin
serverades. Vid vridningen på en liten apparat i förstugan blev
parken plötsligt praktfullt elektriskt illuminerad, varåt de unga
gladde sig högljutt. Men Ingeborg Svahn och doktor Jansson
sökte upp den mörkaste bersån för att få tala med varandra
utan vittnen.

Doktorn grep sin gamla älskarinnas hand och bekände sin
djupa ånger samt bad henne söka förlåta honom hans lättsinne.
Hon log vemodigt och yttrade:

— Jag vet att du ångrar dig, ty du var ingen dålig
människa, blott en mindre stark karaktär. Nu har du hårdnat, och
därför gläder det mig, att ditt hjärta ännu är mjukt. Låt oss
söka glömma bort vad som varit. Min kamp var i början hård,
men den sammanföll så nära med den stora nationella striden
för vår frigörelse, att jag för länge sedan upphört att räkna
dig med i kedjan av orsaker, som gjorde min ungdomstid så
bekymmersam och stridig. Vi kunna räcka varandra händerna
och glädjas åt samvaron på ålderdomen, ty du ämnar väl icke
på nytt lämna mig?

— Det är min högsta önskan att stanna här, men jag
fruktar, att det här icke finns någon plats för mig. Jag är cn
främling, och mitt enda stöd är min gamla älskarinna.

— Nå, duger icke hon? Kvinnans ställning är en annan
hos-oss än den var hos våra fäder. Du har nu hört din son skildra
samhället från ekonomisk och politisk sida. Kanske skulle det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adurval/0703.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free