Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sakrätt - Om urminnes hävd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
Om urminnes hävd.
(Jordabalken kap. 15.)
Urminnes hävd föreligger, då ägandebesittning av eller
frälse-ränterätt eller servitutsrätt till fast egendom utan avbrott utövats
under så lång tid, att ett annat förhållande icke är känt för det
levande släktet, vare sig genom dess egen erfarenhet eller genom
utsagor, vilka det närmast föregående släktet meddelat på grund,
av sin egen erfarenhet om förhållandet.*
Tvenne vitt skilda åsikter om betydelsen av urminnes hävden
hava g*jort sig gällande.
Enligt den ena åsikten är urminnes hävd endast ett förhållande,
vars grund förutsättes såsom rättmätig, emedan den ligger så
långt bort i tiden, att olaglighet däri ej kan bevisas. Emellertid
avskär, enligt denna åsikt, urminneshävden ej rättighet till
klander, och i samma stund klandret uppvisar en olaglig grund för
hävden, måste också hela betydelsen och verkan av denna
försvinna. Dock kan, enligt samma åsikt, klandrar en ej vinna sitt
syfte allenast därigenom, att han — sedan vederbörande
jordinnehavare med den i J. B. 15:4 föreskrivna bevisning (se nedan)
styrkt, att någon, från vilken innehavaren leder sin rätt, ägt
fastigheten vid den tidpunkt, som faller utom den närvarande
och den närmast föregående mansålderns erfarenhet —- å sin sida
visar, att äganderättsförhållandena en gång ännu längre
tillbaka i tiden varit annorlunda. Men klandrar ens talan bifalles,
enligt den här anförda åsikten, om han styrker olaga åtkomst
til egendomen hos den, från vilken den nuvarande jordinneha
varen, på sätt ovan sägs, ursprungligen leder sin rätt, och
klandra-ren är i detta fall ej bunden av någon tidsbegränsning.
Enligt den andra åsikten är urminnes hävd ett verkligt
förvärvssätt. När alltså jordinnehavaren med den föreskrivna
bevisningen styrkt, att någon, från vilken han leder sin rätt, ägt
fastigheten vid en tidpunkt, som faller utom den närvarande och
den, närmast föregående mansålderns erfarenhet, skall, enligt
denna åsikt, äganderätten tillerkännas innehavaren, även om
klandraren kan styrka olaga åtkomst hos den, från vilken
innehavaren leder sin rätt.
Tvistefrågan står fortfarande öppen, men domstolarna synas
visa benägenhet att ansluta sig till den förra av nämnda båda
åsikter. (Jfr N. J. A. 1909:642.)
* »Det är urminnes hävd: där man någon fast egendom eller rättighet i
så lång tid okvald och ohindrad hesutit, nyttjat och brukat haver, att ingen
minnes, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först
därtill komne äro.» (Jordabalken 15:1.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
