Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tanums socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Bild" saknas.
djupt och tydligt inhugget. Om betydelsen åf denna skrift är
det ännu för tidigt att yttra sig, alldenstund densamma
visserligen af vår berömde runläsare G. Stephens blifvit uttydd och
hans tolkning af Göteborgs kongl. vetenskaps- och
vitterhets-samhälle prisbelönt, men ännu icke offentliggjord, hvilket kommer att
ske uti nämnde professor Stephens’, under arbete varande och af
den forskningsälskande publiken med längtan emotsedda verk om
våra uräldsta runor. — En annan fornforskare, professor Finn
Magnusson, läste ifrågavarande runskrift: «Thro velt ön höitinom
vö»: stenkista vältad på en hednisk helgedom; hvilken tolkning
dock lemnas derhän.
I närheten af detta fornminne, på gården Kallebys
gårdsplan, ser man en hällristning, som dock blott framställer ett
bemannadt skepp och tvenne rader hålor ledande fram till det
samma. Längre bort, vid ladugårdslängan, ser man en i hällen
djupt inhuggen nyckel, hvars skaft har formen af ett P.
Altarstenen kallas ett större klippblock, liggande vid
stranden på Tanumsnäset, utanför en bergshåla, som allmogen
benämner Munkekyrkan. Hafsviken här utanför kallas Altarfjorden, och
traditionen omtalar, att de första kristna i Tanum skola, af
fruktan for heduingarne, härstädes i lönndom förrättat sin gudstjenst.
Såsom ett ålderdomsminne torde man ock böra anse
Trinneborgs-slott, en på en höjd vid Ulmekärr lagd labyrint af omkr. 1,000
mindre stenar, föga högre än jordytan. En dylik, men mindre,
skall ock finnas vid Rörvik, och ännu en vid Forsum. Uppåt
landet och isynnerhet uti Södermanland lära dylika stensättningar
icke vara sällsynta, och ej heller ansedda såsom egentliga
fornlemningar, utan såsom anlagda till ungdomens förlustelse; men äfven
om så är, måste deras ålder vara ganska ansenlig. Dock bör
icke den sägen föraktas, att anklagade, mot hvilka man ej ägde
full bevisning, blefvo i forntiden frikände, om de kunde, utan att
förvilla sig eller trampa på någon sten, reda sig ur dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
