Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade bekymrad: »Das isl docli ein wildes
Kind!!» —
Sedan vi bade stretat uppför en hel fjerndels väg
kommo vi till [Der] Grosse Winterberg», så trötta’
af både ridt och gående, att benen ej ville bära
oss mera; Rosa och jag kunde ej såfva för bara
trötthet; vi skrattade bara ideligen, skrattade åt
allt; åt oss sjelfva och andra; åt våra hattar som
sågo galna ut, såsom vi hade tygat till dem; åt
våra trasiga kläder, åt fåglarne i luften och alla
markens innevånare; — med ett ord åt allt som
hade gestalt, ty vi orkade ej mer styra våra
skrattmuskler, sedan de engång kommit i gång.
Till slut log tröttheten öfverhand och vi
somnade; det var nästan morgon redan. Kl. 4
klappades på vår dörr och vi vaknade. > Hvem är
det som inte låter oss såfva i fred?» — frågade
vi ursinniga.
Bitte um Verzei[h]ung, befaller herrskapet ej
se huru solen går upp?» —
»Dumma djefvulskap! — tror ni inte vi sett
solen gå upp? — I vårt land skiner den hela
nalten ibland!» — var vårt svar, — (tänk att
tröttheten kan göra en bra litet esthetiskl sinnad!)
»Ergebenste[r] Diener!»
>Far dit pepparn växer!»
Men vår sömn var emedlertid ohjelpligt störd,
och en slund derefter voro vi på väg till Die
[Der] Kuhstall och Prebischtor.
Äfven detta allt var skönt, men Die Bastei
för-blef dock vårt favoritställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
