Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 4. I eländets hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 41 —
Therese började öfverlägga, om det ej vore bäst att hoppa
i sjön. Men nej! Med kraft och mod till målet — en ädel
lifsuppgift. Skulle vägen dit än gå genom skam och elände,
skulle hon dock akta sig för lockelserna, fasthålla vid sin tro
på Gud och anförtro sig åt honom. Helst skulle hon åter
skyndat ut på gatan, men hon måste först af modern få veta
åtskilligt om den döde fadern.
Derute i lokalen helsades just nu en ny gästs ankomst
med ljudligt larm.
»Det är Karl», sade fru Ek. »Så der mottaga de honom
alltid. Jag skall säga till honom, att du är här.»
»Nej, nej», afvärjde Therese. —
»För tusan, ut med henne», vrålade en röst utanför
dörren, under det att någon bultade på densamma, så det
knakade i alla fogningar.
»Han dricker åtskilligt ibland», ursäktade modern.
Therese hade rest sig. Det var ej rädsla, fastmer
gränslös afsky och äckel, som nu stod att läsa i hennes drag.
Dörren rycktes upp, och i dörröppningen blef en robust
figur, öfver hvars axel ett fräckt kvinnoansigte lutade sig,
synlig.
Therese skrek till. Rösten förut — figuren nu — hon
igenkänner dem. De tillhörde vagabonden, som antastat
henne på gatan. Det var alltså — hennes bror.
Också han igenkände henne. Med en stöt gjorde han
sig fri från den nyfikna kvinnan bakom honom, slog igen
dörren och gick fram mot henne med utsträckta händer.
»Ah — var det du —?» utbrast han.
Therese stötte honom tillbaka. Han vacklade och föll
omkull i ett hörn, der han blef liggande.
Också ett återseende mellan syskon efter åratals
skilsmässa.
–-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
