Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 7. En ledtråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 64 -
att jag i ett obevakadt ögonblick stal från eder de der
dokumenten, som ni under hela mitt lif dolt, och hvilka dock kunnat gifva
det föräldralösa barn, som ni räddade ur hafvet, en fader. Alltså
ämnar jag söka upp baron Hohenfeld, hvars namn torde vara
eder välbekant. Gud skall beskydda mig och min lilla Therese.»
Sedan Therese flere gånger genomläst detta bref och väl
ristat hvarje dess ord i minnet, dolde hon det vid barmen.
Derpå fortsatte hon sökandet. De följande papperen voro bref
från hennes fader utan intresse. Men der, hvad är det? En
skrifvelse, som liknar ett testamente!
Det tyckes vara ett utkast till ett sådant.
Therese läste detsamma med allt mer stigande intresse.
»Mitt älskade barn, Therese, bör vid min död få veta,
att hon ej är min köttsliga dotter, ehuru jag älskar henne lika
mycket, ja, måhända mer än om så voro fallet», hade Gustaf
Ek skrifvit för många år sedan, troligen under inflytande af
aningar om, att han snart skulle dö.
Det svindlade för Thereses ögon, och hon tryckte båda
händerna mot de hårdt bultande tinningarne.
»Himmelske Fader, bevara mitt förstånd»! mumlade hon.
Blott med ytterlig ansträngning förmådde hon fortsätta
läsningen af den nästan utplånade skriften.
»Jag lefde mycket lyckligt med min första hustru. Vår enda
sorg var, att vi saknade barn. På andra året af vårt giftermål
kom jag en stormig vinterafton hem från kontoret. Då jag trädde
in i porten, fann jag framför vår tröskel en döende kvinna, som
höll ett litet barn i sina armar. Med tillhjälp af min hustru lade
jag kvinnan till sängs i vår bostad. Iion hade ej många minuter
kvar att lefva. Mellan dödsrosslingarne lyckades det mig med
yttersta möda att få veta, att hon var enka, och att hon och barnet
på hösten lemnat sitt hem för att söka en man, som fullständigt
skulle omgestalta hennes lefnadsvilkor. Detta gjorde hon
hufvudsakligast för barnets skull. Men den stackars kvinnan hade ej
ännu funnit den hon sökte, och nu voro hennes krafter slut.
Förtviflad och uthungrad hade hon sökt sin tillflykt i vår portgång.
Vi lofvade att åtaga oss barnet, som hon kallade Therese, och
uppfostra det såsom vårt eget. Derpå lämnade den döende mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
