Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 19. »Nu är jag hämnad»!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, det är hon, det är hon!»
»Jag är Therese, Maria Ardens dotter. Och jag har sökt
upp er, emedan jag vet, att mor hade sin första och sista
tillflykt här».
Han hade förstått hvarje hennes ord och hviskade knappt
hörbart:
»Alltså ej död, inte drunknad der i hafvet hos den andre».
»Icke der, men ute i världen hungrade hon ihjäl en kall
natt på en stentrappa».
»Hungrat ihjäl», skrattade Larsson med en vansinnigs
skratt. »Och jag hade kunnat gjort en furstinna af henne».
»Nu är jag fader- och moderlös. Kan jag få bo hos er
en liten tid? Jag skall blifva er i mammas ställe, hennes, som
ni älskade».
»Hvem påstår det? Nej, nej, jag hatar henne!»
Utan att vänta på någon inbjudan steg Therese in i den
mörka förstugan.
»Ni är gammal och svag, jag skall vårda er».
Dermed öppnade hon dörren till kammaren. Larsson
följde henne utan ett ord till svar. Inkommen i rummet lutade
han sig mot dörrposten för att afvakta, hvad som komma
skulle. .
»Får jag öppna fönstren och släppa in litet luft här?» hörde
han en bekannt röst. »Härinne är ju mörkt och kvaft som i
en graf!»
Han ville neka detta. Ingen luft! Intet ljus! Mörker och
lugn var, hvad han eftersträfvade. Men försent. Knakande flögo
de murkna fönstren upp.
Plötsligt träffad af det för honom ovana solljuset, skrek
Larsson förskräckt till och betäckte sitt ansikte med händerna.
Benen ville knappast bära honom, och han måste stödja sig
mot väggen för att hålla sig upprätt.
Det dröjde en god stund, innan han långsamt tog handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
