Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 4. Svunnen lycka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Mor! Mor!» jämrade han.
Modern låg med öppna ögon helt tillbakalutad i sin
hvilo-stol. Rosslande sökte andedräkten sig vägen från bröstet. Hon
var allt för svag och bruten för att kunna resa sig.
Hennes vänstra arm hängde slapp; hennes fingrar höllo som
förstenade fast om handen på Stina, som låg till utseendet
liflös vid moderns fötter.
»Mor! Mor!» upprepade Konrad än en gång, och grep i
förtviflan om moderns kalla händer.
»Det är slut — slut!» suckade hon knappt hörbart.
Ögonblicket derpå kom Konrad åter till sig själf. Han
måste bringa systern till medvetande för att skaffa modern
hjälp.
»Gerda!» ropade han högt, men ingen svarade. Då började
han ringa af alla krafter, men allt förblef tyst. Blott
aftonvinden hviskade i buskarne derute, som förtäljde den en saga
om människosorg.
Gerda Sten hade uppsökt sin kammare, der hon mera föll
än satte sig på en stol vid bordet. Det var klart, att här kunde,
här finge hon ej stanna längre, för så vidt man ej kallade upp
henne och tillsade henne att trots det skedda stanna. Hon
kände med sig, att ingen skulle jaga henne ur huset, men skulle
hon kunna fördraga fröken Stinas blickar, då de hvilade på
henne i stum förtviflan.
Hastigt tog hon åter på sig den enkla dräkt, hon varit iklädd,
då hon kom hit för fjorton dagar sedan. Derpå lyssnade hon
med tillbakahållen andedräkt på hvarje ljud deruppifrån.
En gång hörde hon, hur porten flög upp — hastiga,
upprörda steg, knarrande af sanden i parken och så allt åter tyst.
Hon förstod, att det var Bark, som gick, och nu — nu
skulle de ropa henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
