Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 5. I fällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 74 —
fanns, inte en lefvande själ mer. Han kom visst från grefve
R****s ocli jag kom rakt i »flabbet» på honom. Jag såg
väl litet vettskrämd ut, kan jag tänka, eftersom han höll mig
fast och prompt ville veta, hvad som händt mig. Och det
fick han. Jag dukade upp en rörande historia om förföljd
oskuld, och att jag var i begrepp att hoppa i Norrström.
Det slog an på honom, och han bad mig följa sig till
hotellet, så skulle han sörja för mig. Strax derpå anropade han
en droska, och vi foro genast till hans eleganta våning å
»Grand». Han bor egentligen i Berlin, der han har en stor
elegant byggnad alldeles för egen del».
»Nå, hur gick det se’n?» afbröt Ström otåligt.
o m .. m
»Ah, vi kommo dit och der skaffade han mig ett rum,
der jag en hel vecka åt och bodde som en grefvinna. Så
en vacker dag frågade han mig, om jag ville följa honom
till Berlin. Och naturligtvis! Det var ju det bästa, som
kunde hända för att sno sig från polisen. Så reste vi med
Svithiod. Der fick jag resa första klass och må godt värre.
Slutligen kommo vi då till Berlin och till baronens eleganta
villa, der han residerade »tut solo» med sina tjänare.»
»Hur kunde du komma dit? Hvad sa’ baronessan om
det ? »
»Ingenting, ty hon är död för tre år se’n. Baronen var
alldeles ensam och behöfde ej bekj-mra sig om en enda själ.
Jag stannade hos honom, klädd i sammet och siden».
»Hör du, den der baron måste vara fan så dum!»
»Han var ju kär, och jag begrep nog underblåsa hans
kärlekslåga, så att han aldrig ville skiljas från mig mer.
»Skål! Du är en duktig flicka, du! Låt mig omfamna
dig!» utbrast »Trasbaronen» och lät orden följas af handling.
Skrattande lät Lotta honom hållas.
»Nå, vidare i texten!»
»Ja, den härligheten varade förstås inte länge, ty jag
började tröttna på den gamla hanen och i Dresden, dit vi
under våra ständiga resor kommo, råkade jag förälska mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
