Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och det är synd. Ty nog är det mera riktigt och
sympatiskt att slåss man mot man än att ligga och
skjuta på en halv mils avstånd på andra
hederskulor, som man inte kan se vitögat på.
Nej, tacka vill jag förr i världen, då varje karl
fick ett kvarter brännvin, innan han gick att slåss,
då gevären brände i händerna, då gossarna slängde
gevären, när det ej fanns tid att ladda och rusade
fram med blodsprängda ögon och längtan att mörda
de främmande skäggiga männen, som kommit att ta
deras kor och deras åkerlappar. Ty det måste väl
finnas ett höjdmoment i varje kamp, då individen
vill ta ut sin rätt och bli vilddjur. Jag tror nära på,
att, då människorna kommit till det status, att de
icke ens med kikare på siktena kunna upptäcka
varandra, de tröttna på modern krigföring och
återgå till knytnävarna. Men det dröjer väl kanske 1000
år än. Jag skulle vilja stiga upp ur min grav då, om
jag är död, och skallra med knotorna och gräva upp
mina kamrater ur högarna och plocka reda på
bitarna av Sverige. Sedan skulle slagsmålet börja.
Jag ber läsaren förstå, att detta är ju endast
önskemål.
Jag kommer ej ihåg andra årets beväringstid.
Möjligen slutet av densamma, då jag efter en
stormig natt med kamrater och officersvolontärer, vilka
väl äro majorer nu — minst — eller kanske
löjtnanter — kom på fel tåg från Hultsfred och kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
