Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Otto Holmström och jag målade mycket
tillsammans, både landskap och modell. Jag har sällan
träffat en målare som förstått kvinnokroppen så
som han. Han gjorde poem av armar och ben och
bålar, visslade, söp, sjöng och målade, smorde ned
kvadratmetervis med kolpapper, men när han någon
gång fick pengar, försvann han några dar och kom
tillbaka olycklig med blåmärken och ruelse. Han
var den största bohemien jag träffat, och det vill
inte säga litet, ty jag har umgåtts med
praktexemplar av detta släkte Europa runt. Stundom hade vi
varken duk eller terpentin eller olja och klent med
färgen var det också. Då målade vi på takpapp och
brädlappar och vad som helst och använde fotogen
för att tunna ut färgen. Jag har ännu en underbart
vacker studie som han målat med rester ur mitt
färgskrin och det sista i fotogenlampan.
Så småningom flyttade några stycken av oss
utanför stan bortåt Örgryte, där vi hyrde ruinen av ett
gammalt skolhus, där golvet eller taket — vad man
vill kalla det — ramlat ned mellan ett par våningar
och där en åldrig och sprucken järnspis prydde ett
hörn. Över densamma, en bit uppåt väggen, hängde
resterna av övre våningens kakelugn, riskabel och
pittoresk. På järnspisen stekte vi vår sill och dess
doft hade snart impregnerat kläder och väggar och
allt, hela vår tillvaro utom psyken.
Gud vad det såg ut i det rummet! Men Gud vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
