Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slå sig tillsammans med oss. Han skulle inom kort
resa till Paris, målet för allas våra drömmar. Han
var bekant med Ivan Aguéli och denne, som tog
sitt bohemliv på fullt allvar och möjligen icke var
alldeles utan humor, hade skrivit till honom att
man måste svälta för att bli en riktig konstnär och
rått honom att träna sig på det området för att icke
vara alldeles oerfaren när han kom till Frankrike.
Alltnog — vår kamrat kom och tränade sig, men
jag tror att, trots att han tjuvåt ibland på
Operakällaren, hans mage icke stod ut med vår diet, ty
han lämnade oss snart och uppträdde sedermera
blott då och då som gäst.
Jag kommer ihåg första gången jag såg något av
Aguéli. Det var i Carl Larssons ateljé. Jag minns att
jag tyckte om färgen, men avskydde teckningen.
C. L. höll på att måla Coquelin ainés porträtt som
Mascarille i Les précieuses ridicules. Jag blev
presenterad för den ryktbare mannen och skämdes
fruktansvärt för min gräsliga skolfranska. Jag
minns hur Coquelin beundrade Augélis nakna
modeller och talade om renässansen inom konsten. När
jag efter några oförgätliga minuter skulle gå, högg
C. L. mig i kragen och frågade:
— Hur står det egentligen till med er? Är ni
sjuk?
— Nej, inte alls!
— Har ni några pengar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
