Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minns hur jag grät av rörelse då denne jude, som
var polack och gammaltroende, varje morgon tog
fram sin lilla bönbok, fäste den på pannan och
lindade remmarna om sig efter den uråldriga ritualen.
Min mor påpekade hur mycket bättre han var än
vår kyrkoherde, som ofta låg full i dikena om
vardagarna men på söndagarna stod på predikstolen
och skrek så att käringarna lipade och bönderna
darrade.
Hugo Vallentin hade skrivit en artikel i Daily
Cronicle, vars korrespondent han var. Dess
innehåll väckte en storm av ovilja mot honom, han blev
kallad landsförrädare och utsatt för allvarlig
förföljelse i pressen. Han hotades med stryk och blev
verkligen överfallen en gång, fast folk kom till och
räddade honom. Många gånger följde jag honom
hem om kvällarna, särskilt efter sammanträdena i
Publicistklubben, där jag på hans förslag blivit
medlem. Jag minns hur jag i ungdomlig indignation gick
och längtade efter att få piska upp en eventuell
våldsman. Vallentin var fysiskt klen och jag var på
den tiden ganska stridslysten. Men lyckligtvis fick
jag icke tillfälle att använda mina småländska
nävar till hans försvar.
Jag fick anonyma brev med hotelser att också få
stryk, om jag icke genast lämnade Söndags-Nisse.
Jag var ju svensk och det var förräderi av mig att
arbeta tillsammans med en jude.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
