Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krångdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var Stikå-Anders i berättartagen. Under vintern
hade han tagit två mårdar levande och skjutit tre
uttrar i saxen. En flock på trettio stycken tjädrar
höll till omkring Krångdalen och järpe var det
också gott om. Men de voro förbjudna nu, så
det — — —
Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å, man
räcker bara fram vanten åt dem, där de sitta i hålet,
och drar tillbaka fingrarna tämligen fort. Se,
mården är av det slaget, att käften går i lås när han
biter och sen är det bara att ta honom om nacken.
Man kan också sticka in tummen i halsen på honom
och klämma till om strupen med de andra fingrarna.
Det hade han gjort flera gånger. Se, mården har så
liten munhåla, att den blir alldeles fylld av tummen
och då kan han icke bitas. — Hm!
Vi möta en gammal man, ett barn och en ung
kvinna. Hon har svarta ögon och svart hår och
ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned
ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!
Vägen slingrar fram mellan berg och över
tjärnar, där martallar vrida sig i stränderna, medan
höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som höja sig
över den friska skogen. Det mörknar, snön faller
alltjämt. Bergen sluta högt uppe bland tunga,
snödigra moln.
Det blir kväll och vägspåret försvinner. Stundom
springer Stikå-Anders framför hästen och söker i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
