Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har varit ute och jagat med ett par goda
vänner, fast tiden är framskriden och de
kärlekskranka hararna gå milslångt. Men skogen var
vacker och gav mig ersättning nog för misslyckad jakt.
Det är verkligen själva fan, vad en skog kan vara
skön. Ingen linje stör — det är som om man skulle
andas och leva i en atmosfär av ornament. Ingen
brutal linje — allt är plastiskt ädelt och hänsynslöst
vackert modellerat. Man vill stanna och knäppa
händerna och tillbedja detta felfria, ordnade kaos
av vitt och grönt och milliarder färger och
milliarder linjer. Och vad ett harspår kan berätta! Hur
har icke haren tryckt av sin själ, sin sinnesstämning
i varje spår! Det är verkligen som ville man smeka
spåren och gömma i sitt minne just det typiska för
varje avtryck av det levande intelligenta väsen,
som pryder snön med bevis på tillvaron. Jag
stannade plötsligt mitt i skogen. En bäck sorlade under
is och smärta björkars skelett vajade för den där
kalla vinden, som inte känns som blåst, utan som
en andning. Enarna stodo som sockertoppar, vita
och utan annat än sin karaktär som byggnad.
Frostkristaller gjorde björkgrenarna fyra gånger så
tjocka som grenen i verkligheten var, och då en
sakta vind andades försiktigt genom skogen, föllo
kristallerna ned med ett frasande ljud, ett
högtidligt, hymnartat, lugnt evoë, en hyllning av naturen,
ägnad åt dess egen storhet och ostörbara lugn. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
