Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huggit av de långa sörjande grenarna till granris
framför någon trappa, och okänsliga sulor ha skrapat
av leran på de sammetsmjuka barren, som jag
smekte i min ungdom.
Allt är förändrat. Jag känner icke igen
landskapets konturer. Där skyhöga furor sjöngo för mig,
står landskapet med stubbar upp mot luften. Det
verkar svart och lik och död. Fast lavar och mossor
söka dra sin försonande patina av grönt även över
trädens likrester. Alltså — skogen är borta. Men
stigarna äro kvar. Tänk, att alla stigarna äro kvar!
Mossiga, oskönjbara för en modern skald, men de
finnas, de slingra sig markerade mellan enar och
under unga trän fram över marker, där jag förr
letade mig fram med hjälp av träden, men där jag
nu erfar minne efter minne av terrängens
modellering, som jag förr tänkte mindre på. Och dessa
stigar äro svåra att plåna ut. Nybyggarstigar, stigar,
där jägare sedan århundraden vant sig att gå till
ett tjäderspel. Jag vill slå vad, att ingen, som icke
är född i skogen, skulle kunna upptäcka dem. De
äro mjuka, och jag vill gå fram som under sång.
Ibland ligger en sten i vägen, och ser man efter, är
den litet modellerad av mjuka pjäxor, som stött
emot den ideligen under århundraden. Stundom
kommer en bäck. Och där har kanske någon vid
något vårflöde kastat en sten mitt i — eller kanske
till och med fällt ett träd, och nu ligga svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
