Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smålandsmystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grotta. Men att där spökade, var säkert, och aldrig i
världen kunde de begripa att någon kunde tycka
om ett sådant ”ohie”, om man inte var skytt, ty
fågel fanns i skogen så mycket man ville och det
var inte längesedan lodjur uppehöllo sig där.
Nej, gubbarna och gummorna fick man ingenting
ur. Då var det roligare och lärorikare att följa med
kolarna som höllo till i skogarna runtomkring. Att
ligga i deras kojor och lyssna till deras historier
medan kaffet ångade och mörkret stod svart
utanför — detta var äkta mystik.
Ofta brukade jag följa med min vän gamle Calle
i Sandbäcken, en verklig smålänning av en sort
som numera sorgligt nog håller på att bli sällsynt.
Han var skogsarbetare eller vad man vill, en senig,
mager man som kunde arbeta som ingen annan.
Han höll sig med häst, en liten lurvig, gul kamp.
Om vintrarna körde han kol och det var en vild
njutning för mig att sitta med honom på kolryssen,
svart om ansikte och händer, för att inte tala om
kläderna, och veta sig vara med i en lång svart fora
som körde som i galenskap på de smala backiga
skogsvägarna. Vi sjöngo vårt hemlands vilda melodier
i utförsbackarna. Runtomkring stod skogen vit.
Det rök om de svettiga hästarna och ur våra munnar.
På ett ställe gick vägen förbi en liten gård som
låg översnöad vid en gölkant under ett högt stalp.
Och på stalpets krön låg ett jättekast, ett väldigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
